Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Fyller år imorgon. Jag fyller år imorgon. Blir ett år äldre och manas som i ett tvångsmässigt beteende att utvärdera min oerhörda ålderdom, vad jag har gjort och vad jag inte har gjort, om jag har gått mot att bli vis eller dum. Funderar på vad nästa år ska innebära - har inte den blekaste aning. Vet inte ens när jag börjar sommarjobba. Är helt lost. Har förmodligen påbörjat en stegrande senil demens. Det kommer väl i den här åldern. Inväntar  obligatoriskt släktkaffe där jag förväntas svara på om det är inte är dags att köpa hus, klämma ut diverse ungar och bli den där anonyma människan man redan vet allt om för att alla har levt hennes liv, ni vet hon som pluggade och drömde om det där och det där, men som sedan såklart prioriterade småstadsliv och bekvämlighet för att det är ju det man ska göra, ni vet, standard, mellanmjölk och i enlighet med förväntningar.

Måste väl börja uppskatta de där fikorna. Det blir ju så sällan nuförtiden.

Måste väl börja pensionsspara.

Får åka på charter en gång om året, jobba 9-17 på vardagar, alltid dricka lite för mycket på lördagar, spendera söndagen i trädgården, våndas över måndagen, amortera, åka på charter en gång om året, jobba 9-17 på vardagar, alltid dricka lite för mycket på lördagar, spendera söndagen i trädgården, våndas över måndagen, amortera.

Imorgon ska man alltså i enlighet med tradition fira att jag har kommit ett år längre bort från dagen då jag föddes där det som har åstadkommits således är ytterligare ett års existens, inte vad har gjort eller drömt om, utan bara att jag har varit ett år till.

Imorgon fyller jag år. Jag önskar mig såpbubblor och ett eget liv svårt att återberätta - alternativt möjligheten att leva i fortsatt förnekelse.

Oh, darling - var är jag?

Att ha en avsaknad av lokalsinne brukar jag vanligtvis tackla genom att ange mobilens gps som min bästa vän och räddare i nöden. Under ett dygn har jag varit i Bryssel, inte haft tillgång till internet över mobilen och gått vilse lika många gånger som jag varit utomhus själv.

Då finns det vissa klara fördelar med att vara en 23-årig (nåja, 22 år och 363 dagar-ig) tjej med kapacitet att le mot främlingar.

Jag börjar med en kvällspromenad. Är övertygad om att jag har hamnat i fel ände av stan - det visar sig att jag är två kvarter från hotellet. Min omåttligt självsäkra look till trots anar en man på andra sidan vägen oro och börjar - på franska - prata promenadstråk med mig. Jag hävdar vid min första engelska syl i vädret att jag bara ska gå rakt fram här, så är jag tillbaka. Han hävdar att jag ska svänga höger. Jag är skeptisk till hans råd, men mer skeptisk till mitt lokalsinne och lyder - misstänker att jag faktiskt hade rätt ändå. Är fortsatt vilse och hittar rätt först efter att ha frågat en kartbärande turist om vägen - genom att visa en mobilfotad bild av en byggnad i närheten av hotellet. Lokalsinnesbrist stimulerar det kreativa tänkandet.

Det blir morgon, lunch, eftermiddag och ledig tid. Jag vägleds bort för att bli visad kontor som anses fina och planerar därefter ta mig till turisthaken på egen hand - pfft, det är ju Bryssel, det är ju en liten stad, klart jag hittar!

Går vilse.

Är så pass erfaren som vilse att jag vet vilka personer som är bäst att fråga om vägen. Turister! De har kepsar, kartor, förståelse, all tid i världen och har med all sannolikhet precis varit på stället du letar efter.

Hittar britter. Folkgrupp som typiskt känns igen på sin karismatiska gul blend-hy, fascination för minsta antydan till sol, korta shorts och spontana oh, daaarling-utrop. Hittar tidernas bästa britter, de blir överlyckliga över att träffa någon annan från UK som därmed pratar rätt språk (är noga med att inte påpeka att jag är å det yttersta svensk med såväl Ä som Ö i mitt namn) och ger mig den väldigt funktionella vägbeskrivningen "straight ahead".

Strosar. Pratar genomskinlig låtsasfranska, märciiiii, bån-jour. Tappar uppfattningen om var jag är. Igen. Går på fortsatt upptäcktsfärd. Guidas lite hit och dit. Det börjar regna, jag strosar raka vägen in i första bästa butik - en sådan butik där kläderna är tillräckligt fula för att butiksägaren pratar om klädernas ursprung istället för dess utseende, en sådan butik där butiksägaren pratar om mitt beautifulla utseende istället för klädernas utseende. (Men såklart är inte det ett säljknep, utan den absoluta sanningen och jag gick därifrån utan ett enda nyinköpt plagg, men med Pretty Woman-temat sinnesmässigt spelandes (minus prostitutionsbiten)). Köper en våffla med alldeles för mycket Nutella och placerar delar av Nutellan på kavajen istället för i munnen - behöver bevisligen inte plocka alltför många vuxenpoäng. Promenerar iväg med min take-away-våffla och får höra Bon Apetit från okänd man i hörn - så himla trevligt tänker jag och svarar märciii lite sådär chickt.

Går vilse i jakten på en taxi. Frågar en tjej om vägen. Hon är också vilse och på väg åt samma håll. Jag smakar, som följd, på kombinationen att prata norska med en fransk tjej i Belgien och har sjukt trevligt på min upptäcktsfärd som blivit vår gemensamma. Hittar en taxi, inbillar mig att jag vinkar till mig den på ett typiskt käckt Carrie Bradshaw-sätt och ignorerar mig egentliga kunskap om att Carries desperata taxi-blick fortfarande ser rätt charmig ut, medan jag lämnar all charmighet därhän för att se desto mer desperat ut.

Säger vart jag ska på engelska i förhoppningen om att det är ett vanligt taximål. Killen vet inte vad jag pratar om och frågar om jag har någon adress. Jag vet inte vad han pratar om - men har i all min framförhållning och gå-vilse-erfarenhet även namnet på min destination uppskriven på franska på en post it-lapp. Blir osedvanligt lycklig över att jag kan överge mina fortsatta försök till lokalisering då killen känner igen det franska namnet. Börjar istället prata omåttligt mycket med taxichauffören och tycker mig vara en ovanligt bra representant för Sverige som tar tillfället i akt att stärka Sverigebilden genom att besvara hans fråga om det stämmer att svenska tjejer är snygga, genom att prompt hålla med. Måste ju absolut ha bidragit till att komma ett steg närmare Exportvisionen.

Flyger hemåt, hoppar på bussen, jämte mig sätter sig en studentfirande kille som frågar om jag besväras av att han dricker en cider. Nej, nej, svarar jag och tänker att han var åh, så artig! Inser en stund senare hur gammal han måste ha uppfattat mig som.

Vill genast åka tillbaka till Bryssel där man som 23-årig tjej med kapacitet att le mot främlingar uppskattas och förmodligen uppfattas som åtminstone lite ungdomlig.